Ordet Prototyp härstammar från grekiskans prototypon och betyder bas, något man utgår ifrån, den första modellen, originalet. Visst är protagonisten Alex Mercer en sådan, spelupplevelsen är däremot inte originell. Prototype utvecklas av gänget bakom bland annat Hulk: Ultimate Destruction och det märks. Spelet kan kort sammanfattas som en blandning av Hulkenspelets destruktivitet och Spindelmannenspelens stadssvingande.

Spelet inleds med att virusinfekterade protagonisten Alex Mercer vaknar upp med minnesförlust på ett bårhus precis innan obduktion. De chockade läkarna tillkallar snabbt hjälp och man finner sig omgående attackerad av den obarmhärtiga militären. Därefter gäller det att fly och omgruppera för att ta reda på svaren på de hundratals frågor Alex har i tankarna. Vem är man, vad har hänt, varför har man dessa krafter och så vidare. Man får snart hjälp av sin syster och med henne som ett slags högkvarter ska man absorbera olika individer för att på så sätt få tillgång till deras minnen och långsamt men metodiskt lägga klart minnespusslet.

Till din hjälp har du superkrafter som viruset begåvat dig med. Du kan springa snabbare än en bil, du kan ta enorma hopp över byggnader, du kan slänga bilar och tåla pistolskott, och som tidigare nämnt absorbera personer så du får deras utseende och minne. Ju mer man dödar desto mer erfarenhet får man och detta kan läggas på att förbättra de krafter man redan har eller få nya - exempelvis transformera dina händer så du får stennävar, Wolverineklor, elongering i form av tentakler, fullkroppsrustning, förstärkta sinnen och mycket, mycket mer.

Låter det lätt? Overpowered right? Det är det inte. Du möter horder av fiender i din jakt på sanningen. Tyvärr är det också spelets största problem, striderna. Om du blir upptäckt så tar det sekunder innan militären spawnar efter dig. Soldater med maskingevär och bazookas, tanks och de förhatliga helikoptrarna. Lägg till detta att New York blir mer och mer besmittat av viruset ju längre du kommer och du kan addera tåliga, rosa monster och tusentals infekterade New York-invånare till kaoset.

För det är just vad det är, totalt kaos. Och det är inte konstigt då att kontrollen får problem. Det är helt enkelt omöjligt för den att veta vad man vill sikta på med det nästan oändliga antalet fiender på skärmen (man autosiktar med LT, manuellt sikte finns inte). Bilar flyger omkring, rök och explosioner grötar ned skärmen, kulor viner omkring dig och monster hoppar på en bakifrån. Trots att man är så mäktig så spenderar jag en stor tid med att fly i värsta bunnyjump-stilen och göra fega hit and run attacker. Måste regenerera eller absorbera tillräckligt med liv för att våga mig på en ny attack mot de konstant spawnande fienderna. Det känns inte som man vinner något på att slåss, man vecklar bara in sig ännu mer och därför flyr jag oftast tills de inte längre ser mig (vilket kan ta ett tag) så att jag kan förvandla mig till min senast absorberade form och därmed komma undan. Trots att jag sekunden senare hoppar omkring på bilar som en militärsoldat så fattar de inte att det är jag. Tur det. Även tur att det finns ganska gott om checkpoints.

Jag känner att det är FÖR grötigt och för mycket upprepning. Det är inte det att uppdragen är repetitiva, här försöker man göra det ombytligt (hatar beskyddar/eskortuppdragen dock). Men man möter alltid samma fiender, dvs tanks, helis, infanteri och monster. Och det är alltid kaotiskt. Visst får man flyga helikopter och åka tank ibland (man kan ta över dem i sann Mercenaries-stil) men striderna är ett nödvändigt ont i min mening. Och alldeles för svårt för medelsvensson på normala svårighetsgraden.

Det som var roligast med spelet var inte att klyva New York-bor i två eller förinta fiende efter fiende. Det var snarare Spindelmannensekvenserna när man ska ta sig fram genom staden som gav mest nöje. Man hoppar omkring som Hulken, springer lodrätt uppför byggnader (hur..?) och kastar sig samt svävar mellan hustaken med stor precision. Detta fann jag mer nöje i än de frustrerande striderna för här briljerar kontrollen.

Det är synd att grafiken inte är mer än medelmåttig som bäst. New York är grådaskigt och brunt. Dimma täcker horisonten. Tittar man ned för en hög byggnad så ser man ingen rörlig trafik rakt ned, däremot ser man ljus från bilarnas (gula taxibilar verkar utgöra 90%) lyktor längre bort men de försvinner så småningom i intet på ett uppenbart sätt. Invånarna innehåller inte så många olika modeller så man ser kloner ganska direkt. Dock är det imponerande att man fyllt skärmen med så mycket aktivitet utan att bilduppdateringen dippar allt för mycket. Men grafiken får betala priset. Även fysiken är tveksam, bilarna man slungar känns inte alls tunga varken när man tar upp dem eller när de landar.

Sidouppdrag á la Spiderman (race, döda så många som möjligt, befria infekterade områden, samla orbs som i Crackdown) finns markerade på kartan för åtkomst när man vill men det intresserade mig inte i Spiderman och intresserar mig inte heller nu. De finns dock där och förlänger speltiden med väldigt många timmar för de som vill. Annars är storymode runt 8-10 timmar.

Om man känner för att spela som en superhjälte med klassiska New York som sin egen blodiga lekstuga och förstöra så mycket som möjligt så har man hittat rätt i Prototype. Jag varnar dock för upprepning, medioker grafik och röriga strider som smolket i bägaren. Prototype är som en mix av Spindelmannen- och Hulkenspelen på crack. Vissa kommer gilla kaoset och våldet, andra kommer ogilla det.