Sonic är den kanske största figuren i SEGAs varumärke och har lyckats fånga TV-spelarnas hjärtan världen över sedan debuten på 16-bitarsmaskinen Mega Drive. Åtskilliga uppföljare följde där en del var klart bättre än andra, men när den blå igelkotten så småningom skulle träda in en tredje dimension hände något märkligt. Plötsligt tappade hela serien fotfästet och till skillnad från konkurrenternas äventyr blev resultatet minst sagt en besvikelse. Sedan dess har alla Sonic-spel varit mer eller mindre schizofrena historier intryckta i en modern 3D-motor.

Sonic Unleashed är byggt kring det mest tudelade upplägget i spelets historia, och det för tyvärr med sig ett rejält avdrag på betygsskalan. Nattetid blir nämligen vår blåa huvudkaraktär transformerad till… en biffig och hårig varulvsliknande best. Varulvsmomenten tar upp större delen av spelet och innehåller ingen som helst hastighet och dessutom begränsat med plattformselement. Istället får man gott om slagsmål, eller snarare ett repetitivt manglande på närstridsknapparna mot generiska fiender i hundratal. Sedan när är det vad någon önskat sig av serien?


I dagtidsmomentet finns ljusglimtar, även om de är få till antalet. Här bjuds man bland annat på en hel del hastighet - till och med så mycket att man inte förstår ett dyft av vad som händer på skärmen, och om man inte faller ner i en avgrund av hastigheten gör man det av att hoppsystemet är slött och fördröjt. Sonic är överlag fladdrig att kontrollera och hela upplevelsen känns allt annat än tight och väloljad.

Jag upphör aldrig att förvånas över hur många chanser Sonic Team verkar ha att bränna. Släpp den barnsliga framtoningen, ta in en producent som vet vad spelarna vill ha och sluta banka huvudet i väggen med dumma idéer. Tre enkla steg till ett bättre och kanske rentav bra Sonic-spel. Jag överger serien så länge…