Edward Carnby är tillbaka. Efter att ha vaknat med minnesförlust, nästan blivit dödad och tvingats blinka genom att rycka på den högra spaken är det dags att ge sig ut testa på nattlivet i en av monster invaderad storstad.

Skräck utan rädsla

För att reda ut en liten sak. Alone in the Dark: Inferno är inte något skräckspel, oavsett vad utvecklare och utgivare vill få dig att tro. För att ett spel ska klassas som skräckspel bör det åtminstone uppfylla genrens mest grundläggande krav, det vill säga att vara läskigt. Och redan här fallerar Alone in the Dark: Inferno. Däremot är det helt okej som pusselspel, actionspel och äventyrsspel, och det fungerar även bra som ett schysst tidsfördriv om man har turen att hitta det för en verkligt billig peng.



Från början släpptes Alone in the Dark till Xbox 360 och en mer eller mindre enad kritikerkår sågade det jäms med fotknölarna. Därför fick utvecklarna något som är väldigt ovanligt inom spelbranschen, nämligen tid att finslipa nästkommande version. Nu har jag aldrig spelat versionen till Xbox 360, men går jag efter de recensioner jag läst och de personer jag hört prata om spelet så har man faktiskt gjort en del förändringar, om än inte speciellt stora. En sak är dock klar - är detta den förbättrade versionen vill jag knappast stifta bekantskap med den dåliga.

Brister i kontroll

Spelets "hjälte" styrs på det vanliga sättet när det gäller spel i tredjeperson och har man spelar storspel som Resident Evil 4 och Dead Space känner man snabbt igen sig. Dock känns det vanskligt att nämna Alone in the Dark: Inferno i samma mening som ovanstående guldkorn, för trots att de har en del kontrollmässiga likheter är Edward Carnby långt från lika enkel att styra. I grunden fungerar kontrollen bra, men den känns både dåligt kaliberad och fladdrig att det sällan blir en behaglig upplevelse. Att traggla runt med en stundtals bångstyrig och stelbent huvudperson i miljöer som kräver precision är sällan ett angenämt tidsfördriv.

Miljöerna som man får besöka är en helt annat femma och här visar Atari vad man kan bäst. Trots brister i detaljer är spelet fyllt med episka vyer och stämningsfulla områden, man önskar att resten av spelet skulle nå upp i samma klass.

Den alltid lika närvarande baksidan

Till spelets mer positiva egenskaper hör dock ljudet. Förvänta er inget industriellt slammer som i Silent Hill utan här ligger det mer åt det avslappnade och stämningsfulla hållet. Musiken och ljudeffekterna kan i vissa sekvenser ge stämningen en knuff i ryggen, men snabbt efter envisas spelmekaniken med att falla ned i närmsta fallgrop, hur uppenbar den än tycktes vara. I Alone in the Dark: Inferno har nämligen allt en baksida.

Det innehåller en hel del intressanta och nyskapande inslag, men de används sällan på ett intressant sätt. Grafiken är medelmåttig med vissa lysande stunder, men bristfällig design och grafikbuggar gör att mungiporna mestadels lutar nedåt istället för uppåt. Likaså har ljudet sin baksida i form av överspelande röstskådespelare och förvirrade volymnivå. Att missa vad karaktärer säger för att de pratar för tyst är ingen höjdare då man inte har någon undertext att försöka läsa.



Edward Carnby och Alone in the Dark: Inferno får nöja sig med att vara en typisk medelmåtta. Det är ett par saker som drar upp det över medelsträcket, men vill det komma högre upp på betygsskalan får det ta mig tusan prestera bättre än så här. Det är inget dåligt spel, men samtidigt inte så pass bra att det motiverar ett köp om man istället kan hitta genrekonkurenter som Resident Evil 4 och Dead Space för en betydligt billigare peng.