Få är de spelserier som har definierat en generation så mycket som Wipeout. När spelvärlden fortfarande var instängd i barnrummets Turtles-tapeter där de på sin höjd var pixlig Mortal Kombat-blod eller tveksam verklighetskänska i Ridge Racer som utgjorde enda collhetsfaktorn kom Psygnosis technopulserande framtidsåk och brände bort nördstämpeln så gott det gick. Wipeout var aldrig något perfekt spel, så här i efterhand framstår det till och med som rätt dåligt, men ur historiesynpunkt är det lika intressant som valfritt Super Mario, Final Fantasy eller Pac Man.

Det är därför Wipeout HD är ett av de spel jag varit mest nyfiken på de senaste åren. Som en best of collection av seriens främsta banor, ackompanjerat av sedvanligt enformiga men ack så feta beats och uppmålat i högsta upplösning visar det att Wipeout fortfarande efter tretton år har en säker plats i spelsamlingen.

Wipeout HD lanseras över Playstation Store och bjuder inte på speciellt mycket nytt. Istället är det en förlängning i lyxförpackning av en spelserie som längtat efter att visa upp sig på plasman i vardagsrummet. Allt som fanns med senast finns även med nu så även det negativa – det vill säga snuskigt hög svårighetsgrad och bitvis taskig bandesign. Vill man bli en fena på Wipeout HD och samla samtliga troféer gäller det att ligga i hårdträning för att memorera varenda litet parti av banorna. Dessutom har ett onlineläge lagts till som fungerar riktigt bra, med enda invändning att de som spelar där om möjligt är ännu bättre än de uppenbarligen fuskande datormotsåndarna.

Naturligtvis ska Wipeout HD köpas ändå – trots den hårda inlärningskurvan. Det är snabb och futurisk racing som när det är som bäst får en att sitta med uppspärrade ögon, med hjärnan tom på tankar och foten stampandes i takt med basgången. En upplevelse som går att jämföra med liknande spel såsom Rez och Frequency. Eller med en rockkonsert om man så vill. Det är fortfarande något att skriva i historieböckerna.