Logik är fantastiskt. I verkliga livet älskar jag logik. Därför är det kanske inte så konstigt egentligen att jag älskar spel som trotsar det jag är van vid att se som fakta.

Däremot har jag ingen större crush på pusselspel överlag. Visst uppskattar jag en runda Tetris eller Lumines då och då, men för det mesta brukar jag se på pusselspel med måttligt intresse. Efter att ha testat demot av Echochrome som släpptes via Playstation Network för ett tag sedan imponerades jag fick av konceptet och var så gott som säker på att det var årets spel som placerades i mina händer. Dessvärre visar det sig att jag misstog mig.

Konceptet bakom Echochrome är helt lysande. Ett pusselspel i 3D där man ska lotsa en figur runt en bana för att leta reda på ett "eko" av sig själv. Och hur man lotsar honom? Jo, man roterar på kameran och spelplanen. Och där kommer logiken, eller snarare bristen på logik, in i bilden. Spelplanen består av diverse ramper, trappor, fällor och hopp. För att lotsa den lille rackaren dit man vill roterar man alltså på kameran för att göra hans framfart säker. Finns det en fälla på gången man måste passera är det bara att dölja fällan bakom ett annat objekt vilket gör att den upphör att existera. Det du inte ser finns inte med andra ord. Kommer man fram till ett hopp, eller egentligen en "studsmatta", är perspektivet och djupet i bilden försvunnet och du landar automatiskt på närmsta plattform som finns ovanför dig på skärmen. Oavsett hur långt bort den egentligen borde befinna sig på grund av perspektivet.

Echochrome är alltså något så fullkomligt genialiskt som ett optiskt pussel. Glöm perspektiv och logik för en stund och tänk i två dimensioner. På samma sak fungerar det med plattformar. Vill du att två helt separata plattformar ska smältas ihop till en enhetlig form är det bara att placera dem så att de ser ut att ligga kant i kant med varandra.

Konceptet bakom Echochrome är alltså fullständigt lysande. Dessvärre brister det en del i utförandet. Det är inte alltid helt enkelt att få två olika plattformar i spelet att läggas ihop och då man inte lyckas vet man inte om det av någon anledning är omöjligt att lösa pusslet på det sättet eller om man bara inte har varit hundraprocentigt precis då man vred om spelvärlden. Att det skapar frustration är ganska uppenbart eftersom man inte vet om man är inne på rätt spår eller bara griper i tumma luften.

Den andra stora nackdelen som jag ser det är att det inte finns speciellt mycket att sträva efter. Alla banor finns i princip tillgängliga redan från början, så kör du fast på en bana kan du utan problem hoppa över den för att gå på nästa. Moroten i att låsa upp saker är med andra ord som bortblåst. Där spel som Lumines tjänar mycket på att locka med highscorelistor och upplåsningsbara saker lockar inte Echochrome med speciellt mycket alls. Visst finns det en hel del banor i spelet, 228 st närmare bestämt, och man ges även möjligheten att göra egna banor. Men trots det känns det som att motivationen får sig en törn då man egentligen inte belönas på något speciellt vis.

För att inte bara måla fan på väggen och bara klaga på Echochrome kan jag säga att det är ett av de snyggaste spel jag sett. Grafiken är, minst sagt, minimalistisk och erbjuder estetiskt ögongodis för de som gillar vektorer och enkel grafik. Nyanserna man valt att använda sig av pendlar endast mellan svart och vitt och det ger ett futuristiskt och stilrent intryck, vilket på många sätt passar resten av spelet perfekt.

Missförstå mig inte. Det är ett kul och utmanande spel med en fantastisk idé bakom mekaniken. Problemet för min del är att det trots det känns som lite av en besvikelse och pusselevolutionen som jag väntat på uteblev.