Super PLAY
Redaktionssidan inleder som traditionellt och här ser vi först nye redaktören Joakim Bennet som av någon mer eller mindre bra anledning kört upp en kamera i ögat. Kanske hade de inte råd att anställa en fotograf i sin välbemannade redaktion så Bennet fick ta bilden själv i en spegel. Därefter har vi Tommy Rydling som i sin traditionella anda har sin hatt på sig. Kanske är det så att han är okammad. Kanske är det hårfästet som sviker. Kanske är det bara så han vill se ut. Mats Nylund ser ut som en hyvens gubbe, han ser faktiskt yngre ut än de 35 åren han är. Way to go Mats!
Som jag skrev på Spelbloggen ser Alfred Holmgren ut som en kille som slog mig i lågstadiet. Varför killen slog mig minns jag inte riktigt, men Alfred ger dåliga vibbar, trots att han är så bra. Next to Alfred har vi Naseer Alkhouri som ser oförskämt glad ut. Först ser han oskyldigt glad ut, men när man tittar närmare ser man tydliga spår av ondska. Jimmy Håkansson teleporterades in från 70-talet och ser ut som en typisk NAFS(k)-medlem. Stefan Diös in disguise, kinda.
Längst ner har vi Jonas Högberg som följer Tommys hatt-trend och som ser ut att gråta samtidigt som han ser rätt glad ut. Ser ut att dölja en storslagen poet inombords, kan så vara fallet? Liknar fortfarande Håkan Hellström lite grand i klädseln. Bra eller dåligt får någon annan avgöra. Michael Gill ser inte ut som en gamer och det tror jag inte han är heller egentligen, vilket nog bara är bra. Han ser för rå ut för att vara gamer.
På andra redaktionssidan får vi återse den glade skogshuggaren Johan Henriksson som ivrigt väntar på att få köra snöscooter igen. Bredvid honom har Mattias Wikström tagit plats, och precis som förra månaden ser han ut som en barndomskompis. Den barndomskompisen sitter nu i fängelse. Wikström ser livrädd och mordisk ut på samma gång. Björn Skoog däremot, han njuter av livet. Han verkar väldigt lugn och harmonisk. En sån människa som antagligen pratar väldigt långsamt och nöjer sig med det.
Anna Sladö ser ut som urtypen för en gamer ungefär. Hon ser också ut lite som en kompis till mig som heter Rikard. Har ett rätt soligt foto, trots att Super Plays redaktionssida knappast lyser. Jon Petersson säger uppenbarligen "eh, var är jag, vem fan är jag och vad gör min mamma där hon minst anar det?". Aaron Eklöf är rätt nöjd med livet, men att folk väcker honom mitt i natten för att han ska fotograferas gillar han inte.
Tommy Preger har en modern look och ser samtidigt lite klurig ut. Är hans huvud skitstort eller är det frisyren som gör det? Vi får väl se när han klipper sig. Bredvid honom har Tomas Gunnarsson tagit plats. Jag har svårt att skriva något om bilden utan att låta homofobisk, kvinnoförnedrande eller intolerant, men hur fan ser du egentligen ut människa? Nej, nej, det var inte vad jag ville säga. Jag vill inte vara argsint och påstridig... jag undrar istället vänligt, varför ser du ut så där? Varför? Och sen har vi Carl-Johan Johansson som jag tycker borde byta namn till Johan-Johan Johansson mest för att det vore coolt.
Efter redaktionssidorna har Tommy Rydling skrivit ett Starcraft 2-reportage där han på ett bra sätt säger vad han tycker om spelet. Han har som förste svensk spelat spelet, vilket naturligtvis är fint men ingenting man borde skylta med. So what, liksom? Tommy intervjuar även spelets producent Chris Sigaty och lead designern Dustin Browder. Tommy ställer mest logiska, och ett fåtal, bra genrespecifika, frågor som han får hyfsade svar på. Hans kommentar "personligen tycker jag att det är en riktigt fantastisk genre" var dock helt random och kändes lite amatörmässig.
Tommy Preger har tagit med sig Tomas Gunnarssom som fotograf till konserthuset i Stockholm där tillställningen Play hölls. Preger är ganska kritisk och sörplar inte i sig vilken skit som helst. Det är en bra text och Naseer Alkhouris kommentar om tillställningen känns väldigt trovärdig och... genomskådande. Pregers intervju med Akira Yamaoka är mer mysig än bra och det hade varit intressantare om den gjorts efter konserten.
Den intressanta och kritiska täckningen av Play-evenemanget möter sin motsats i bildspelet från efterfesten. Att bilder på en massa c-celebriteter och annat krafs får två sidor känns inte helt rätt och framför allt inte intressant för någon mer än de medverkande egentligen. Fast det var rätt kul att få se Martin Lindells glada nuna. Där har ni en skön gubbe.
Därefter har vi en recension av Shadowrun. Det är en otroligt snygg recension och tidningens layout-folk har gjort ett bra jobb. Recensionen är också ok med den sedvanligt överentusiastiske och ibland överdrivande Johan Henriksson vid pennan. Efter recensionen kommer en av tidningens bestående delar, "nedladdningsbart tilltugg". Inte mycket att säga där egentligen. Aaron Eklöf skriver vad han behöver skriva och sen är det bra med det. Eklöfs korta beskrivning av Band of Bugs är bra.
En förtitt signerad Mats Nylund är alltid allt den behöver vara. Synd bara att själva förtittandet i sig är en så tråkig och antagligen rätt onödig företeelse. Då är det mer intressant med recensioner. Alfreds monster till sådan är bra och The Darkness får sig en rejäl genomkörare. Ibland blir det lite långdraget, men på det stora hela är det intressant.
Förtittar är fortfarande inte intressant, inte ens om det handlar om Fallout, så jag går rakt på Carl Johan Johanssons krönika som handlar om produktplacering i spel. Johansson tar upp ett intressant och viktigt ämne och han gör det på ett bra sätt tycker jag.
I Super PLAYs fasta avdelning med nyheter från Asien och Nordamerika skriver man om japanernas fascination för nyttoprogram. Intressant, men lite kort och frågorna som Henriksson ställer hade han gärna fått försöka svara på själv också. Mot slutet blir det en ganska Japan-vänlig text och jag väntar fortfarande ivrigt på att någon ska sluta slicka japanernas röv och faktiskt förklara hur vidrigt det japanska samhället är.
Konstig kuriosa-spalten är mer intressant och handlar om nedlagda Sonic-spel. Från Japan skriver någon med oläslig handstil en helt onödig och ointressant krönika om konsolkriget. Sådant man läst överallt flera gånger om. Ointressant och dåligt. Ska man ha någon som rapporterar från Japan borde han också bidra med något som inte kan göras hemifrån.
Anna Sladös recension av Odin Sphere är bra och rätt intressant. Johan Henriksson nördar vidare i en War Tech: Senko no Ronde-recension och sen får Joakim Bennet visa musklerna för första gången med en ganska ond recension av Overlord. Aaron Eklöf slickar lite japansk röv och recenserar ett spel som jag inte ens är säker på att det borde recenseras egentligen. Det finns liksom ingen som recenserat Kalkylatorn till PC.
Michael Gill gräver i vanlig ordning och skriver en artikel om att det går bra för de svenska spelutvecklarna just nu och nämner några intressanta saker om spelutvecklingens framtid. Intressant.
Prntscrn är en avdelning som endast består av en skitstor skärmdump. Den här månaden är det rätt tråkigt, men jag tycker ändå att man borde ha reklam på uppslagets baksidor så att man kan riva ut det och hänga upp det utan att ta bort en recension eller så.
Efter det jättelika screenshotet får vi lite blabla om Ultima Onlines återkomst och lite annat onlinesspelsnack. Rätt ointressant faktiskt.
Jonas Högberg kommer aldrig någonsin få något pris för att ha revolutionerat journalistiken eller för att ha lyft upp den på nya höjder, men han gör sitt jobb och hans verk utstrålar harmoni. Artikeln om Samus och Metroid Prime 3 är snäll men läsvärd, även om jag kommer att glömma den rätt snabbt.
Stackars Mats Nylund får i uppgift att skriva världens tråkigaste texter hela tiden men baserat på det lilla jag orkar läsa gör han det med äran i behåll. Fint av Nylund att ge den svenska spelpatriotismen en liten pungspark, förresten.
Nylunds World of Conflict-text följs av en intressant Dave Perry-biografi skriven av Jimmy Håkansson. Väldigt läsvärt och intressant. Jimmy vågar ogilla Enter the Matrix trots att vissa av banorna har väldolda hemligheter. När man klättrar upp på en telefonkiosk på en bana kan en killes arm bli skitkonstig. Och på banan med pianot är meningen inte att man ska döda varandra egentligen, utan att man ska stå på och försvara sitt piano från motståndaren. Så har mina kompisar tolkat det i alla fall.
Harmoniske Skoog tar i en krönika upp ett ämne som jag inte tror tagits upp förut, och som kräver mycket tanke och fundering. Bra krönika, med andra ord, även om Skoog är rätt otydlig med hur han egentligen vill ha det.
Jon Petersson skriver en rätt torr och ointressant recension av ett intressant spel men det är rätt svårt att klandra honom för spelet kräver onekligen rätt mycket text för att man ska förstå sig på hur det funkar.
På nästa sida har vi lite spelnyheter och det är mycket Manhunt 2. Skakiga Take 2 gav sitt enda starka kort Rockstar lite för fria tyglar så de gjorde ett alltför våldsamt spel, troligtvis bara med målet att göra psykopaten Jack Thompson förbannad.
Avdelningen Buzz gör upp med diverse rykten och SP sätter procent på hur trovärdiga ryktena är. Föga intressant egentligen men ändå lite skoj.
Formkurvan den här gången handlar om David Perrys spel och det är en rätt tydlig formkurva.
Tommy Rydling skriver en ointressant förhandstitt om ett polskt RPG (skjut mig). Jimmy Håkanssons lååånga artikelserie om Segas historia fortsätter och det är intressant som vanligt. Dock har jag för mig att jag läste just den här delen i ett tidigare nummer... fast det verkar rätt osannolikt.
Splogg är allmänt snack från SP-gänget och det sipprar ut en del intressanta tankar. Mats Nylund har antagligen massor med åsikter och tankar han vill få ur sig eftersom han inte får chans till det i de zzz-sakerna han tvingas skriva.
Björn Skoog är en fin människa som blir lite arg för ett ögonblick men som reder upp det i slutet genom att säga att allt är frid och fröjd ändå. Read all about it i hans Sim City DS-recension. Speldata-avdelningen är intresssant men jag som läste den förra månaden är sådär lagom intresserad nu. Samma sak gäller recensionsindexet.
Mats Nylund skriver ännu en förhandstitt som inte ens han kan göra intressant. Och sen, tro det eller ej, får Nylund även skriva två recensioner! Han gör det bra och läsvärt trots att det är ett par helvetiskt tråkiga titlar han fått recensera. Johan Henriksson skriver sedan en förtitt på något bilspel. Kul. Det är en massa text, men jag skulle tro att det bara står "det finns fler och nya bilar som är snyggare och bättre" ungefär.
Henrikssons intervju med Guy Wilday som tydligen ligger bakom det här spelet är dock bra och Henriksson är rätt aggressiv och verkar glad över att få intervjua någon. Bra frågor och mindre bra svar avverkas i snabb takt. Sista kolumnen är riktigt kul att läsa. Henriksson fortsätter sedan med en förtitt som jag vägrar läsa.
Michael Gill tar en tripp till Paris och skriver en bra artikel om sitt besök hos Ubisoft. Jag orkar till och med läsa några av förtittarna, även om jag hatar Sam Fisher över allt annat. Tommy Preger skriver sedan en artikel om något pissigt spel.
Daniel Gustafson - vem fan i hela helvete det nu är - recenserar Mario Party 8 och säger det vi alla velat säga i ett par år nu. Gustafsons recension är bra och fokuserar inte så farligt mycket på spelmekaniken och tur är väl det.
Jon Petersson recenserar Etrian Odyssey på ett trött sätt. Tyvärr håller Petersson inte måttet, varje text är stel, tråkig och väldigt olik de andra skribenternas drömmiga stil utan att för den sakens skull bidra med nödvändig kontrast. Det blir trist att läsa helt enkelt. Tyvärr.
Jonas Högberg recenserar Monster Madness och får inte mycket utrymme men hinner ändå skriva rockfarbror vilket bara kan berömmas. Även Johan Henriksson får skriva en recension och han gör vad han kan.
Efter de här recensionerna får vi njuta av den andra delen av mästerverket De innersta kretsarna. Den andra delen är inte lika bra som den första, men det är ändå väldigt kul läsning, och fina bilder dessutom.
Tommy Preger skriver sedan om indiespel och det gör han med den äran. Klart bättre än vad vi på Gamingeyes Spelkultur gjort so far i alla fall - men det kommer. Snart kommer regnet och rusket som förstör våra liv och som låser fast oss vid tangentborden.
Inkorgen är landets häftigaste brevsida. Det är knappast några världsrekordsintressanta mail tidningen får, men det hade ju också varit jävligt om läsarna hade skrivit mer intressanta saker än redaktionen, så det är väl bara bra. Tidningen avslutas med Jonas Högbergs traditionellt roliga Quiz. Vanligtvis tycker jag att quiz suger men Högberg gör det kul.
I nästa nummer får vi tydligen ett reportage från "världens hetaste spelmässa" som då tydligen är... E3.
LEVEL
Även i Level börjar vi med en härlig redaktionssida. Tobias Bjarneby har ett foto på sig själv i soluppgången och han ser ut som en programledartyp. Han ser lite trist och stel ut också - precis den Tobias vi lärt känna genom åren. Thomas Wiborgh ser vid en första anblick ut att ha förlorat benen men han står nog bara i vatten. I övrigt ser han rätt håglös och uppgiven ut. Kacper Antonius ville inte vara med på bild, verkar det som.
Pär Villner sitter i sin Pokemon-morgonrock med sin Pokemon-frilla och ser lite hög ut. Martin Johansson har fångat en liten fisk och är uppenbarligen väldigt nöjd med det. Fin sommarbild. Markus Karlsson Frost ser ut som vilken sadomasochist som helst.
Hunken Daniel Grigorov står och ser journalistisk ut på random gata, medan Magnus Eriksson mest ser ut som en vanlig stockholmare. Dessutom ser han lite ut som min kompis bror Odd. Christophe Kagotani ser glad ut trots hårfästets flykt.
Jimmy Poopu ser lite slemmig ut där utanför Robinson-ön men jag antar att han är lika glad för det. Han har ganska rätt i att sommaren är bäst på kvällen, fast ändå fel eftersom den är bäst tidigt på morgonen. Susanne Möller ser ut som en kräfta ungefär men det är nog fotografens fel faktiskt. Victor Sjöström aka Hulk Hogan in bad disguise ser lite porrfilmig ut och jag skulle fortfarande inte vilja råka i bråk med honom. Fredrik Schaufelberger, Tysken kallad, håller i en pinne och verkar rätt nöjd med det. Han ser väldigt koncentrerad ut, men det ska nog gå bra. Tyskarna håller alltid igång till sista minuten. Thomas Puha ser ut att vara hälften äcklad och hälften stolt över att ha tagit sig in på typ Burger King. Varför är i dagsläget okänt.
David Zander syns inte riktigt men han har fint skägg och en jävligt udda gångstil. Kasper Nowakowski testar om han har en hjärntumör genom att räcka ut tungan. Dessutom ser han läskig ut i ögonen. Oskar Skog är för häftig för att vara med på bild. Mats Johansson ser ut som en sinnesjuk våldstäktsmördare, men jag tror det beror mest på minen och blicken. Han heter ju Mats så han kan omöjligt vara farlig. Anders Gustafson ser ut att jobba på TV4.
Mats Jonsson ser ut som en ekorre och undrar varför han inte har någon päls. Daniel Eyre har uppenbarligen ingen som helst aning om hur man beter sig när man blir fotograferad. Stefan Blomberg är spelens Bo Landin, det är alldeles uppenbart. Andreas Roman har en deprimerad kändis-look och det lönar sig säkert i form av brudar. Mattias Kölare ser ut att vara en aning argsint men han posar också som en typisk kändis.
Level börjar med att skriva om den här Play-tillställningen som Super PLAY var ganska kritiska mot. Tobias Bjarneby har en helt annan bild av det hela och verkar betydligt mer positiv även om han också erkänner att tillställningen har sina brister.
Lite spelnyheter och en lista följer. Olle Agebro snackar med Jens Andersson som är producent på Starbreeze. De snackar lite om spel som konst och ger några intressanta vinklar. Level har sedan sin egen version av buzz där man säger vad man tror om diverse rykten. Föga intressant, men rätt kul..
Vi bjuds på en kort intervju med Dan Greenwait och Level hinner ställa tre rätt intressanta frågor. Pär Villner skriver någonting förtittsliknande och det är jag som sagt inte särskilt intresserad av.
I sin lexikon-avdelning tar Level den här gången upp poängjagandet i spel. En ganska poängjagande text dessutom, det är uppenbarligen inte ett fenomen som behöver så mycket utrymme som det faktiskt får. Därefter kommer någon kort grej om framtiden för FIFA och sällan har något varit så ointressant egentligen.
Killscreen, som av någon hopplös anledning vill vara anonym, skriver en krönika med rubriken "Därför hatar jag achievements" där han kommer fram till att han gillar achievements, i princip. Level försöker få honom till att vara någon kontroversiell fintyckare men snubben är sämre än de flesta av Levels egna killar.
2000-talets sannolikt mest efterlängtade spel Starcraft 2 får ungefär en halv sida och även om det inte är något fel på texten så har jag svårt att tro att seriens många fans skulle välja att läsa den här artikeln istället för Rydlings i Super PLAY.
Oskar Skog krönikerar om en tv-spelskanon och det är en intressant tanke med bra framlagda åsikter. Det har så vitt jag vet inte tagits upp förr och ger folk ett nytt ämne att diskutera på spelforumen.
Level skriver sida om Gotland Game Awards, som då alltså får mer utrymme än Starcraft 2. Oskar Apelmo Mattssons text är ok men inget extra.
Villner, Tysken coh Bjarneby har sedan skrivit ett antal artiklar om Nintendo DS. Artiklarna präglas av intressanta analyser, tillbakablickar och en väldigt snygg design. Intressant och bra när det lätt hade kunnat bli långdraget.
Wiborgh skriver en Bad Company-förtitt som jag inte orkar läsa och han lyckas också få med en intervju med lead designern Lars Gustavsson. Det är rätt ointressanta och softcore frågor tyvärr. På nästa uppslag dödar Level lite spelmyter och det är bra gjort. Fattas bara att man dödar "Japan är ett perfekt land där alla vill väl"-myten också.
Thomas Puha har intervjuat Eiji Aonuma och frågorna är ungefär lika klena som i Wiborghs intervju, men tack vare att Aonuma svarar intressant så blir det ändå rätt bra läsning. Tänk då hur intressant det hade varit med lite större variation i frågorna.
David Zander skriver en förtitt om något bilspel och det hela är mycket ointressant i vanlig ordning. Magnus Eriksson skriver sedan en intressant, lång artikel om serier och tv-spel. Eriksson har uppenbarligen bra koll på både serier och spel baserade på serier.
Pär Villner har snackat lite allvar med några ex-Rare-gubbar som nu jobbar med Haze. Det är en intressant artikel och framför allt är det kanske intressant att höra om Goldeneyes uppkomst. Den första sidan är alltså intressant men därefter går det utför och jag orkar inte läsa särskilt mycket om Haze.
Level recenserar The Darkness och naturligtvis ska det delas ut en massa röda rosor till Starbreeze, vilket inte hade hänt om det varit en utländsk studio som gjort spelet. Villners recension är annars hyfsat intressant men framförallt informativ vilket kan bli lite jobbigt i längre texter.
Villner får sedan spela Mario Strikers: Charged Football och skriver en bra recension av det. Thomas Wiborghs Forza Motorsport-recension är också ganska bra, fast rätt torr i vanlig Level-anda.
Tysken recenserar sedan Odin Sphere och det är en bra recension som inte blir tråkig, enformig eller för mycket, samtidigt som den får sagt vad den behöver säga. Bra jobb av Tysken som väljer att kalla det för independentspel, vilket kanske är lite kontroversiellt och kanske även lite.. fel.
Mats Johansson recenserar Wartech: Senko No Ronde i en recension som varken är bu eller bä. Samma sak får egentligen sägas om Villners Smash Court Tennis-recension. Magnus Eriksson recenserar någon Harry Potter-sörja och verkar ungefär lika intresserad av spelet som spelet är intressant, det vill säga inte särskilt. Bjarneby recenserar Picross DS på ett bra sätt genom att fylla ut det mesta av texten med en kul anekdot.
Det nya Pokemon-spelet orkar jag inte läsa om. Oavsett vad Eyre säger så är det ett väldigt tröttkört fenomen som må vara stort i Japan men som är ute bland dagens svenska kids. Colin McRae Dirt-recensionen av Mattias Kölare är bra och det är fint att han tar upp att McRae själv faktiskt suger rätt hårt numera.
Tysken skriver en både bra motiverad och något humoristisk recension av Shadowrun, ett spel han inte är nöjd med. Victor Sjöström är som vanligt den som värmer i hjärtat efter ett dussintal snustorra recensioner och han gör som vanligt ett bra jobb i sina tre recensioner.
Level har i varje nummer 24 sidor retro och tyskens Street Fighter-reportage är det mest intressanta den här gången. Verkligen bra skrivet, särskilt för att få de som inte var med på den tiden att förstå fenomenet. Själv var jag väldigt liten när det begav sig men jag minns ändå en del om hur stort det faktiskt var. Tysken berättar också en del om spelets utveckling och uppkomst. Mycket intressant.
Stefan Blomberg hävdar sedan att han älskar dåliga spel och det är han knappast ensam om. Jag vet inte om jag tycker att han förklarar särskilt bra varför han älskar dem men det är någorlunda intressant läsning ändå.
Sjöström skriver sedan en bra text om Einhänder innan det är dags för Stefan Blomberg och Markus Swerlander att intervjua en känd spelsamlare som berättar om sitt Sega-samlande. Intressant och mycket trevligt. Hela avdelningen med spelsamlarinformation är väldigt kul läsning månad efter månad.
Victor Sjöströms "Hack" är väldigt kul, ett litet bildspel typ. Fyndigt, synd bara att bilderna kommer i konstig ordning och att det på grund av uppslagets baksidor är omöjligt att hänga upp grejen på väggen. Tysken berättar om ett spelögonblick från Terranigma och det är kul läsning. Andreas Roman sågar Gauntlet och bara att nämna Rigshospitalet är värt pluspoäng.
Tysken skriver sedan om Streets of Rage II, en gammal klassiker. Kul läsning igen, lite humoristiskt och lite intressant. "Nu och då"-grejen med vad man tyckte om ett spel förr och vad man tycker nu är lite överflödig men går ner ändå.
Vem vann?Super PLAY vinner den här månaden eftersom man hade bättre texter i snitt, även om jag kan tycka att Level hade några fler toppalster den här månaden, men också fler bottenskrapare. Jämfört med juni månad närmade sig Level dock betänkligt och SP får akta sig nu i augusti.
Publicerad 2007-08-08
|
Skribent
|
|
